Träning trots sjukdom

Förkylningen håller mig i ett fast grepp.  Vetskapen om att klockan ringer 05.40 på måndag för att gå till jobbet känns TUNGT. Men jag måste dit, sedan får vi se hur vi löser resten av dagarna.

Trots att jag känner mig så risig så har jag i helgen tagit mitt ansvar som hundägare till en mycket oaktiverad hund.

 

I lördags åkte jag ner till Vappersta för att träffa Åsa & Modde, ett tillfälle som var inplanerat sedan länge. Viss tveksamhet kände jag men efter att ha pratat med Åsa om upplägget, där hon lovade och försäkrade att min ansträngning skulle bli begränsad så åkte vi ändå.

Visst var det lyxigt – Väl framme låg första spåret serverat, det var bara att släppa på.  Mycket störning blev det, i början från de andra i gänget och längre fram från en massa vilt. Trots det så klarade han av en del klurigheter som Åsa fixat och han hittadeockså det kluriga slutet.  Summeringen av detta blev – han visade sitt mer ”vanliga” spårjag och för min egen del konstaterade jag att jag har svårt att se de bra sakerna han gör när han är så ”störd”

Men tur för oss att Åsa var med som haglade superlativ och såg möjligheter. Genast planerade hon in två nya kort spår för att träna starter och rakt fram.  När det blev dags för dessa så bevisade han med besked att han ju faktiskt är en blivande spårhund. J Vi fick se några lustiga reaktioner från Acke på viltdoft. Han studsade nästan åt sidan, som om det var ett obehag. Detta trots att viltintresset verkligen finns där. Åsa hade varit VÄLDIGT generös med pinnar och dem plockade han glatt. Inga problem där inte.

Ja, jä….ars vad nöjd jag var. Men s……tan vad dåligt jag mådde.  Det var bara att lämna de andra, packa in oss i bilen och åka hem.

Sedan blev det ryggläge och självömkan resten av kvällen . 

Så i dag söndag, skulle jag ens orka göra någonting? Men med en liten terv som varit sysslolös i nästan 2 veckor så blir nästan det enda alternativet, aktivitet.  Griffonerna har å sin sida riktigt njutit av min sjukdomstid, tänk vad mycket närhet man hinner få då, Gulle. 

Sådet bestämdes att träning skulle det bli. Visserligen på hemmaplan, men där bjuds man alltid på ordentlig störning. Så även idag

Vi hann med en stunds egen träning innan Marie dök upp. Ett fin fritt följ, där han höll sin position fint hela tiden. Han går visserligen nästan alltid bra, men i och med att han ligger så precis i kant med mitt lår så innebär det att om han tappar lite, då tappar han helt. Vi har jobbat med det och det verkar ge resultat. 

En inkallning, en inkallning med ställande, och lite ordsortering. Det blev ett bra första pass och sedan dök Marie upp.

Efter Maries förberedelser 

så körde vi igenom Carma.

Det gick mycket bra och vi drog en del nyttiga slutsater. Carma uppskattade dagens lek med leksaken som hon fick låna av Acke

  

och sedan dök den verkliga störningen upp. Som för Carma, givetvis inte var någon match, men som för Acke var vansinnigt svårt.  Bästa vännen Melvin och den bedårande Alice

Här fick jag snabbt ställa om mig eftersom Acke genast visade att det inte fanns någon som helst fokus på mig. Så i stället för att se besvärligheterna fick jag försöka se möjligheterna. Det blev riktigt bra träning om än inte som jag tänkt mig

När vi till slut släckt ut allt utåtriktad beteende, går det?, avslutade vi med lite moment. Här finns det marginal!

Nu är det VILA. Vet inte hur jag ska ta mig genom morgondagen